Kollegor till oss (fast i annan kommun) har ägnat sig åt att leva på riksnormen under en period och det har gått att följa deras upplevelse av det i en blogg. Vi är nog många med dem som tänkt samma tanke men inte förmått genomföra det krävande experimentet. Att välja att leva på existensminimum när man inte måste kräver stor självdisciplin. Författarna till bloggen vittnar om att även om de bara var hänvisade till att leva på riksnormen under en mycket kort period och även om de visste att de kunde sluta när som helst så var det oerhört slitsamt.
Tanken med försörjningsstöd är att det bara skall täcka de allra nödvändigaste utgifterna och det skall vara ett tillfälligt sätt att försörja sig i väntan på att man får andra inkomster. Om man lyckas bli självförsörjande igen efter ett par månader tänker jag mig att det är en hanterbar nivå och ett bra system.
Men jag vet ju att det är många som inte lyckas bli självförsörjande igen på ett par månader. Jag träffar många människor i tjänsten som har levt på existensminimum i över två år, i över fem år och vissa i mer än tio år. Jag tänker på barnen som växer upp i de familjerna. De kan ha fantastiska älskande och omtänksamma föräldrar, och det vet jag att flera av dem har, men vi har en levnadsstandard i Sverige idag som dessa föräldrar omöjligt kan låta sina barn leva upp till, även om man lyckas med det basala som mat på bordet och hela och rena kläder. Det är så mycket mer som krävs idag för att man ska vara en i gänget när man är 7-åring, 12-åring eller 16-åring.
Det går att läsa ett reportage om tjejerna som skriver bloggen i tidningen Socionomen också.
