Visst är det imponerande med framgångsrika ledare, skickliga idrottsmän eller musiker och intelligenta vetenskapsmän, men det är något särskilt att få samtala med människor som varit igenom ett helvete (helt ofrivilligt) och kanske fortfarande har ett helvete men som ändå lyckas behålla sin värdighet, sitt tålamod och sin respekt för mänskligheten och samhället och inte minst lyckas vara en god förälder. Jag vet inte om jag skulle klara det.
Ofta när jag blir så här engagerad och medryckt så handlar det om ensamstående kvinnor, inte sällan analfabeter, som flytt sitt hemland på grund av krig och nu står själva i Sverige med sina barn och ska göra det bästa av situationen.
Min respekt inför dessa människor och deras erfarenheter i livet är stor. Jag hoppas innerligt att jag på mitt sätt och andra i vårt samhälle (arbetsförmedlare, arbetsgivare, sociala företag, frivilliga organisationer etcetera) på sitt sätt kan hitta vägar att dra nytta av all kompetens och erfarenhet dessa kvinnor och män har istället för att de ska behöva leva på existensminimum och komma till mig och samtala om livets prövningar och essenser.
En stor och viktig utmaning är att göra undervisningen av svenska för invandrare (SFI) mer tillgänglig och applicerbar på samhället. Det är inte ett lätt uppdrag som lärarna på SFI-undervisningen har. Det är nära inpå det viktigaste uppdraget som finns när det gäller integration i samhället. Jag tror att vi är många instanser som måste hjälpas åt för att göra den undervisningen ännu bättre! Inte minst har våra folkvalda ett visst ansvar i frågan.
Här är, som en slump, en spännande liten artikel om svenska för invandrare. En smula åldrad betraktelse från en annan kommun.
